| Noteringar |
- Sockens kassör och sekreterare med bokföring och Ligningskommissionens (Kommunal skattemyndighet), 1910 är han noterad som "fattigforstander" det var en offentlig utnämnd person som skulle hålla med tillsyn av socknens fattiga.. I dödboken står det att han var en litterat historiker. Med det menades det nog att han var en litteraturhistoriker.
- Han var ansvarig för omfattande restaurering av Avaldsnes kyrka för 100 år sedan. Fritjof Øvrebø föddes på Øvrabø 1871 och kallas för en man som var starkt utrustad intellektuellt trots brist på utbildning. På grund av sitt breda intresse för vetenskapen korresponderade han med eliten, både litterär och bildmässigt. Redan vid 15 års ålder var Øvrebø med vid stora arkeologiska utgrävningar på Torvastad. Men det var förmodligen som författare i landets största tidningar som gjorde att han blev ett känt namn i landet på 1800-talet.
Øvrebø skrev otaliga artiklar, naturliga stämningar och dikter. Han motsvarade de stora litterära figurerna från den tiden som Arne Garborg och Knut Hamsun.
Haugesunds Avis tryckte ett utdrag ur en av hans texter i februari 2017:
Haugavaagen ved vinter» Jeg gaar en kvæld vest til vaagen, som iaar ligger helt tilfrossen og tilsnedd som en flere kilometer lang, snehvid polarslette. Ak hvor er sommerens herligheder nu! Hvor er de blaasorte, bløde, rytmiske bølgeslag, Hvor er vivendel- og klungerroserne, hvor er de græsgrønne bakker og bugter. Hvor er terner og viber og ænder og spaglede æg ! Hvor er alt livet og lystigheden! Intet, intet igjen! Det hvide liglagen hviler over hele vaagen, over alle hauger og hamrer. — Jeg gaar ned paa viken, gaar vestover den store dtille sletten. Sneen er saa kridende hvid og ganske urørt, ikke et fuglespor eller et far efter en røyskat er at se. Luften er kold og ganske stille. Rundt mig i alle retninger reiser sig høie hauger og hamrer. Steile odder og halvøer springer frem som forbjærg fra nord i næsten regelmæssig rækkefølge. Jeg vandrer midt paa fjorden vestover forbi bugt etter bugt, forbi forbjærg etter forbjærg, forbi holmer og skjær. Saa bøier vaagen ind i en smallere rende, som gaar mod nord i en skarp vinkel. Her er endnu mere øde og vildt. Fremdeles ikke spor af levende væsener, kun snedækte sund og forrevne, vilde snedækte hauger. Et eskimolandskab, et polarlandskab i vinterkvældens knugende stilhed. Jeg lytter beklemt efter et eller andet tegn til liv. Men alt er dødt og koldt og haardt…
Det Øvrebø fick mest erkännande för var det arbete som han tog initiativ till gällde renovering av Avaldsnes kyrkan på 1920-talet. Avaldsnes kyrkan förföll, det fanns sprickor i väggarna och tak som murknade. Han skrev artiklar om behovet att renovera Avaldsnes kyrka och bygga upp ett nytt torn. Øvrebø själv fick aldrig själv se kyrkan stå färdig. När den öppnades 1929 hade han redan varit död i två år. Lokalbefolkningen uppskattade i insatsen och reste en ”bauta” vid kyrkan.
|
1871 - 1927 (56 år)
[1] 
