Bakgrund
Min far John föddes en måndag 1928, den 15 oktober på Kirkegatan 135 uti Haugesund vid Norges västkust. Han var yngsta barnet i en syskonskara på sju. Hans föräldrar Mathias och Jørgine hade nu sju barn med en ålderskillnad på 21 år. Hans pappa som var 45 år gammal skulle bara leva i fyra år till innan han gick bort i en tragisk drunkningsolycka tillsammans med Johns bror Jacob. Det var kärva tider på 1930-talet i hela världen och inte minst i Norge. Fiskeindustrin med tillhörande skeppsflotta gick så gott som på tomgång. Mathias, Johns far fick ta arbete där det gick att få något. Det var allt från byggnadsarbete till att fiska lite själv. Familjen bodde i ett litet vitt hus på Kirkegatan 135 i Haugesund utom hans äldsta bror Peder som redan tre år tidigare hade emigrerat till USA. Om två år 1930 skulle hans äldre syster Marie göra samma resa. Det
finns inte så mycket bevarat från denna tid. En del gamla fotografier som hans bror Peder lämnade efter sig finns kvar men inget av John som liten. Gör gärna en rundvandring bland kvarteren på Sørhaug då de bodde där, gamla fina foto från 1930-talet.
När den stora olyckan 1 februari, 1933 var framme och familjefadern drunknade tillsammans med den då äldsta sonen började det gå dåligt för familjen. Två barn i Amerika, fyra mindre barn hemma och utan försörjningsmöjlighet blev det inte lätt för dem. När dessutom Johns morfar går bort knappt två månader senare står hans mor Jørgine mycket ensam i den totala bedrövelsen. Om allt detta har det inte sagts så mycket, min far var bara fyra år gammal och hans minnesbild såsom jag kommer ihåg det var det inte mycket. En händelse som finns bevarad är en tidningsnotis i Haugesundsavisen från invigning av Risøybron 14 maj 1939. Han berättade att han ofta var ute och lekte med andra kompisar så han hade det nog rätt så bra. Det var vanligt med flera barn i familjerna, närheten till en kompis var inte långt borta. Alltid fanns det någon att finna tröst med.
Skoltiden
Han började i folkskolan 1936 på hösten när han skulle fylla 8 år. I Norge måste alla barn ha fyllt sju år den 1 augusti för att några veckor senare börja skolan. Eftersom John fyllde år först i oktober fick han vänta ett år. Denna regel levde kvar ända fram till 1970-talet då grundskolereformen kom. Efter skolan gick han hem till sin morbror Laurits, som arbetade vid posten, vars hemhjälp såg till att han fick mat i sig efter skolan.
Om hans andra syskon gjorde samma sak vet jag inte. John var inte så speciellt duktig i skolan enligt hans avgångsbetyg men ett ämne sticker ut mer än de andra och det är teckning. Jag minns att han ofta som barn att han satt och ritade, kladdade i tidningarna som han läste. Jag hade flera teckningar som han ritade till mig uppsatta ovanför min säng. Tyvärr så finns inget av detta kvar, sådant slängdes när man
flyttade hemifrån eller bytte bostad. John klassföreståndare på Lillesund var Nils Hanssen Fjon, född 1902, han var lärare på Lillesund skola från 1938 – 1948. Han blev senare rektor vid skolan tills han avgick 1969. Lillesundskolan byggdes 1919, och var känt över hela Skandinavien som en osedvanlig rikt utrustad skola. Hursomhelst han tog sin folkskoleexamen den 25 juni 1943 mitt under brinnande krig. Och visst man kan förstå att hans mor och hans syskon inte alltid hade tid till honom, det fanns annat att oroa sig för. Han konfirmerades samma år den 5 december. Efter skolan arbetade han som cykelbud, först åt tyskarna sedan hos en av stadens bagare. Han cyklade ut med brödleveranser till olika köpare. Han berättade en händelse som jag inte kan fastställa i tid men måste ha skett i krigsslutet, troligen 1944. En engelsk Spitfire jagade ett tyskt flygplan in i Karmsundet mellan Haugesund och Karmøy. John kom cyklandes över bron och såg flygmaskinerna komma. Han kastade sin cykel och sprang undan och gömde sig. Om Spitfire sköt på tysken har jag inget minne av att min far sa. Troligtvis inte för det borde jag ha kommit ihåg. Kan bara tänka sig hur rädd man själv måste ha blivit. En annan händelse som han berättade om var att ryska krigsfångar tillverkade ringar av silvermynt i utbyte mot mat. Detta har jag kontrollerat med hjälp av författaren Knut Morland i Haugesund som berättat samma historia.
Militärtjänstgöring
John blev inkallad till militären för mönstringen den 24 april 1947. Året efter den 12 juli ryckte han in vid marinen för att göra sin rekryt. Mellan 27:e augusti och den 12:e november det året genomgick John sin utbildning till torpedman. Han började på en U-båt men trivdes inte med livet under vattnet. I stället blev han stationerad på jagaren Bergen som torpedman. Den 8 juni 1949 blev det utskrivning från Sjöfartskommandot vid Sörlandet Kristiansand. Efter militärtjänstgöringen stod han utan arbete och det fanns inte så mycket att välja på i ett krigshärjat Norge. Han tog därför hyra på en styckgods båt som jungman och gjorde en resa. Han trivdes inte med arbetet ombord. John berättade en historia för mig när jag var liten att han hade varit i Havanna med båten. Detta har inte gått att kontrollera men han berättade att asfalten där var mycket varm och att man skulle kunna steka ägg på den. Det var en fantastisk historia när man är en sådär sex år gammal. Långt senare var jag själv i Havanna på Cuba och visst det var varmt men om man kunde steka ägg på asfalten det provade jag inte. Betänk att det inte fanns TV ännu i var mans hem vid den här tiden. Tidning kunde man läsa och lyssna på radio men inte mycket mer. Att förstå detta mot dagens nyhetsflöde att vara uppkopplad dygnet runt går inte att föreställa sig.
Arbete i Sverige
Eftersom det var svårt att få arbete i Norge efter kriget var det många som lämnade landet för att söka lyckan i någon annan stans. Sverige var skonat från kriget, industrin behövde mycket arbetskraft, därför var det var enkelt att få arbete här. Hur exakt det gick till vet jag inte men hans syster Ester som redan fanns i Malmö ordnade med en resa till honom. Hon t.o.m. pantsatte ett halssmycke för att få råd med biljetten. Väl framme började John arbeta på Tripasin. Det var ett av flera företag på Norra Sorgenfri som behövde arbetskraft. Här torkades korvskin i långa speciella maskiner. Läs mer här om industrier på Norra Sorgenfri. John arbetade på Tripasin mellan 5 oktober, 1949 till 24 april, 1950. Under denna tid bodde han inneboende hos en vän, Sverre på Sofielund Idunsgatan 55. John fick åka hem till Norge eftersom den norska militären ville ha tag i honom och de kände bara till adressen hemma i Haugesund. Om det var en repövning eller något annat känner vi inte till. Hur som helst han återvände till Malmö i juni 1951 och började på Blecher & Co AB som lagerarbetare, tyvärr upphörde det arbetet. Han fick nytt jobb på ADDO i mars månad 1953 som stansarbetare. Montering av räknemaskiner behövde mycket arbetskraft vid denna tid. ADDO som låg intill Tripasin var bara ett av flera företag som slogs om samma arbetskraft. Han blev kvar på ADDO till augusti månad 1954 för att börja igen på Tripasin AB, de betalade bättre.
Mellan oktober 1955 och januari 1956 arbetade han på Skrotfirman Blecher. Det gick dock inte så bra för han. Han fick sluta då han kom för sent tillbaka efter julledigheten samma år. Vi hade varit och hälsat på hans syster och hennes man Günther i Hofors. Orsaken var att han fått ta över Günthers gamla motorcykel som hade skickats till Malmö med järnväg. Detta drog ut på tiden och de hann inte hem i tid. Motorcykeln böts ut mot en moped, eftersom John inte hade något körkort. John skaffade sig många mopeder under sin livstid. Den senaste blev en Puch Maxi som bara hann rulla några hundra mil. Men Günthers far som arbetade på Ljungmans i Limhamn fixade troligen (är inte helt säker) ett nytt arbete vid verkstäderna som grovarbetare. Han stannade kvar vid Ljungmans fram till 1961 då han fick sluta efter en långvarig sjukdom mellan åren 1958 – 1960. Senare fick han ett vikariat som vaktmästare på MKB i Limhamn mellan augusti 1963 och juni 1964. Under denna tid på MKB fick han ännu en svårartad sjukdom, en lugnsjukdom. Han kom hem efter operationen som innebar att en tredjedel av lungan tagits bort. Han hade bara varit hemma en dag då den andra lungan blev dålig och en ny operation behövdes göra, förmodligen ett medfött fel. Det tog naturligtvis lång tid för honom att komma tillbaka med full kraft innan han blev frisk. Han började som strängsprutare vid Sydsvenska profil AB eller som man sa i Limhamn, ”Bingan” Bindgarnsfabriken mellan oktober 1964 och september 1965. Här tillverkades först bindgarn och sedan blev det mer plastartiklar. Läs mer om Bindgarnsfabriken. Påsken 1966 fick han nytt arbete vid Riksbyggen Malmöhus som vaktmästare. Han verkligen gillade att arbeta som vaktmästare, det var ett fritt arbete med varierande uppgifter. Han var mycket omtyckt bland hyresgästerna. Det enda som var tråkigt var att vi behövde flytta från Limhamn till Bellevuevägen vid Mellanheden. Jag fick sluta på Berga skolan i Limhamn för att byta till Sottstadens skola. Men det var bra för min far som tyckte mycket om sitt arbete.
Familjen
John träffade sin fru, min mor på en dans i Limhamn i början av 1952. Det var rätt vanligt att arbetare ordnade dans för att umgås på lördagskvällarna.
Vanligtvis förlades dansen på ”gamla” Rex, en lokal stor nog att ha fest i. Snart var de ett par och jag kom till. Dags att gifta sig så lysning togs ut. Bröllopet hölls den 23 juni 1952 på rådhuset i Malmö. Familjen flyttade in i en bekants lägenhet på Ahlmansgatan 18, en omodern etta med utedass på gården. Jag har en del minnesbilder från den lägenheten på Södervärn. Den fick duga så länge, det var stor bostadsbrist i Sverige vid den här tiden. Snart föddes jag i december det året, det var kallt i lägenheten och man fick elda i egen fotogenkamin. Efter några år på Ahlmansgatan vid Södervärn så flyttade vi ut till Limhamn våren 1957, till en helt ny tvårumslägenhet på vä: Bernadottesgatan 25. Här fick familjen mer plats och jag växte upp med en massa kompisar, det var barnrika kvarter. Det fanns alltid någon man kunde leka med. Standarden i Sverige steg på 1950-talet, folk fick det bättre och med det mer pengar att handla för. När så TV kom in i vårt hem lagom till fotbolls VM i Sverige 1958 så var det en otrolig händelse, att kunna sitta hemma och se på fotboll i en TV! Min far kunde följa allt som visades på TV från fotbolls VM.
Fritiden
I början på 60-talet införskaffar mina föräldrar en kolonitomt på det nya området Mossängen intill den befintliga föreningen Elinelunds sommarstad i Limhamn, inte långt från kalkbrottet. Här skulle det byggas flera hundra stugor på 400 m² stora tomter. Vår familj arrenderade en tomt nr 441 och nu ska vi åka ut och titta på den. Jag minns att ”va vad ska vi med detta till, en bit åker med fyra pinnar i vart hörn”. Bara en massa svart jord och knappt gångar att ta sig fram på. Min far har kört ut mig på hans nya moped. Han hade ett stort intresse för mopeder eftersom han inte hade körkort. Snart var arbetet i full gång med att gräva ut en grund för stugan på 30 m². De byggdes även en liten ”hodda” som det heter på skånska, där vi kunde förvara redskap, fika och ta skydd vid regn. Jag har många fina minnen från denna tid. Det var rätt kul med massor av nya kompisar som sprang runt och letade brädor, spik och lite takpapp. Snart byggde vi också små kojor i träden i närheten. Till en början så odlades det mycket grönsaker, bönor, tomater, morötter och allt vad det nu var. Det arbetet var inte lika roligt som att bygga egna kojor. Stugan tog något år att bygga färdig. Efterhand byggdes den ut och förbättrades, det kom till rinnande vatten och ström. Stugan blev senare såld runt 1990. Numera betingar stugorna ett högt pris på marknaden. Ett annat stort intresse var fotbollen som jag nämnt tidigare, han älskade att se Norge slå Sverige i varje landskamp på TV. Lika tråkigt varje gång Sverige vann. Men oj vad roligt det var att kivas med honom men det gick fort över, John var en levnadsglad person som aldrig hade långt till skrattet. Jag har ett minne då jag fick följa med till gamla idrottsplatsen i Malmö för att se MFF möta Norrköping, massor av folk och jag tyckte det var tråkigt, långt senare skulle man själv stå på station och älska sitt MFF. 1958 var han på Malmö nya stadion den 8 juni för att se Argentina – Tyskland spela VM fotboll. Tyskland vann med 3-1 inför storpublik på 31156, ett stort minne för honom.
När jag själv började gå på MFF matcher i början på 60-talet så följde han också med. Han nämnde ibland matchen Argentina-västtyskland då vi satt där och såg MFF hemmamatcher. De sista åren han levde hade vi årskort och vi missade inte en match. Det var fina stunder. När jag med några kompisar åkte ner till München för att se MFF spela final i Europacupen för mästarlag 30 maj, 1979 mot Nottingham Forest så var bilderna jag tog ett kärt samtalsämne de sista månaderna han levde. Vi satt vid hans sjuksäng på MAS som det då hette och mindes matcher vi sett tillsammans. För alla som älskar MFF så läs mer på Himmelriket. Tyvärr orkade han inte fortsätta kampen mot den cancer som tog hans liv på luciadagen 1979. Han jordfästes den 21 dec i Trons kapell, Limhamns kyrkogård. För mig var det en svår förlust och det är ofta jag kommer tillbaka till alla fina minnen och stunder vi hade. Jag saknar honom än idag mycket.
Allan Kvalevaag 2016-03
[fblike]