Avaldsnes historia

Avaldsnes historia
När vikingarna levde på Avaldsnes hade Avaldsnes redan varit ett maktcentrum ända sedan bronsåldern. I 3000 år har Avaldsnes varit en strategisk spalts där man kontrollerat skepp som passerat den Norska kusten. Avaldsnes har alltid utgjort en bas för att sända skepp över Nordsjön. Karmøy ligger i det området i Norge som först blev fritt från is efter istiden. 1998 fann man en 10000 år gammal boplats vid Karmsundet. Man har funnit en 60 årig kvinna som drunknade utanför Karmøy för 8000 år sedan. De flesta länder har fått sitt namn efter landområden, men inte Norge. Norge har fått sitt namn efter Nor(v)eg (vegen mot nord), vägen mot norr. Detta säger en hel del om hur viktigt havet var och fortfarande är för Norge.

Kormt og Ormt og Kjerlaugar to, dei han dagleg vassar, Tor, når til tings han fer ved Yggdrasils ask; fordi åsbru brenn med loge, heite er heilage vatn (Grímnismál)

När folk kom seglande så låg Karmsundet som en strategisk viktig plats för vägen mot norr. Det finns teorier om att Norge betyder Nors rike och inte har att göra med vägen till norr. Karmøy kommer av två delar dels av ordet ö och av Kromt som på norska betyder vägg eller värn. Där Karmsundet är som smalast ligger Avaldsnes. Asaguden Tor tog varje morgon vägen över sundet för att komma till Yggdrasils aska där gudarna höll rådslag.

Hövdingen på Flaghaugen
fanns nära Olavskyrkan. Före utgrävningen 1835 var den 5 meter hög och 43 m lång. När gravhögen öppnades fann man en hövding från 300 e.kr. Hans grav innehöll mer guld än i någon annan grav i norra Europa från sen romersk period. Den gravlagde var en västnorsk kusthövding som var rikt utsmyckad man med vapen, personliga saker och bordservis. Här fann man hans svärd som var vackert utformat med en slida av trä dekorerad med silverplattor. Där fanns flera ringar, en armring, pilspetsar, brons fat, spann av brons, silverbägare, dryckeshorn medsilverbeslag och 31 spelbrickor av blått och svart glas. Bara guldet tillsammans vägde över 600 gram. De många förnäma begravningars gåvorna tyder på en nära kontakt med det romerska riket. Hövdingen som begravdes här tros haft kontakt med de 1000 krigare från västra Norge som dog i slaget vid Illerup i Danmark omkring år 250-300 e kr. Några forskare sätter graven i förbindelse med att hövdingen var en ättling till den legendariske kung Nor. Bautastenen ”Jungfru Marias synål” är en av fem stora stenar från en hedniskt kultplats på Avaldsnes. Kanske blev de resta samtidigt som gravhögen Flaghaugen. Runt om på Gloppe och dess närhet kan man finna en räcka av husrester, inhägnader, jordkällare och annat som berättar om handelsplatsen Gloppe.

Avaldsnes gravhögar
Kungshögarna Storhaug (Gunnarshaug) och Grønhaug blev öppnade år 1886 och i 1902. Grønnhaug hade varit utsatt for gravplundrare kort tid efter gravläggningen, medan Storhauggraven var utsatt for jordhungriga bönder i senare tid. Ändå visade det sig att det fanns tillräckligt med fynd i gravhögarna för att visa att det i skeppssättningarna hade funnits rikligt med begravningsgåvor. Man tog detta som tecken att Harald Hårfagre hade tagit med sin ynglingaättens begravningssed när han slog sig ner på Avaldsnes. Det finns forskning som tyder på att det till och med kan ha varit Haralds egen grav. Skeppssättningen Grønhaug ligger i utkanten av Blodheia där Snorre placerar slaget mellan Håkon den gode och sönerna till Erik Blodyxa. Graven var ca 30 m i diameter och 4 m hög. Den rymde ett skepp 15 m långt och 3 m brett där hövdingen var lagd på dunkuddar. När man undersökt skelettresterna visade det sig att den döde var en stor och kraftig man. Åldern har man inte kunnat fastställ, bara att han inte var en ung man. Graven har haft besök av gravplundrare men det som man fann var siden och engelskt glas som visade att det varit en rik gravhög. Gravhögen är daterad till ca 930 e. Kr. Datering är en av orsakerna till att forskarna ser den som en möjlig grav till Harald Hårfager. Snorre skriver att Harald Hårfager blev begravd ”Hauge op ad Kormtsund”, och Grønhaug ligger nästan vid gården Haugo på Torvastad. Gravhögen kan också ha varit för Haralds sonson Gutorm Eriksson, en av dem som slogs mot Håkon den gode i slaget vid Blodeheia på Avaldsnes ca 953. Historieskrivaren Agrip berättar att tre av Eriks Blodyxa söner dog i slaget men Strula nämner bara Guttorm. Gravens placering är i blickfånget från kungsgården på Avaldsnes så att ingen skulle kunna ta sig in och plundra graven utan upptäckt. Bara delar av skelettet har blivit funnet. Man vet att Harald Blåtand tog sina föräldrars skelett ur deras grav för att begrava dem i Jellinge kyrka i Danmark, kanske har tanken varit densamma här att någon velat kristna den döde efter dennes död. Inne i gravhögen har man funnit ett vaxljus som är en tydlig kristen symbol för att oskadliggöra graven mot plundring. Gravhögarna Kungshögarna Storhaug (Gunnarshaug) och Grønhaug blev öppnade år 1886 och i 1902. Grønnhaug hade varit utsatt for gravplundrare kort tid efter gravläggningen, medan Storhauggraven var utsatt for jordhungriga bönder i senare tid. Ändå visade det sig att det fanns tillräckligt med fynd i gravhögarna för att visa att det i skeppssättningarna hade funnits rikligt med begravningsgåvor. Man tog detta som tecken att Harald Hårfagre hade tagit med sin ynglingaättens begravningssed med sig när han slog sig ner på Avaldsnes. Det finns saker som tyder på att det till och med kan ha varit Haralds egen grav, det finns forskning som styrker detta.

Olavskyrkan
Idag är Olavskyrkan, som blev byggt 1250 av Håkon IV Håkonssen (1204-1263), det främsta minnesmärket över Avaldsnes storhetstid. Kyrkan är också en symbol för slutförandet av rikets enad av Håkon Håkonsen. Kyrkan är också en symbol för slutförandet av rikets enad av Håkon Håkonsen. Kyrkan är byggt ovanpå en gammal hednisk kultplats. Vid kyrkan står en bautasten 7,2 meter hög, ”Jungfru Marias Synål” som står på sin ursprungliga plats. Namnet kommer från en inristning i stenen Mikjall Mariu Næstr (Mikael näst efter Maria). Ärkeängeln Mikael är den som står efter Jungfru Maria i rang. Mikael är den ängel som kommer att blåsa i ett horn på domedagen för att kalla in själarna. Sägnen säger att när stenens topp når kyrkans vägg då är domedagen här, detta har gjort att präster genom åren huggit av bitar på toppen av stenen för att förhindra domedagen. Sägnen härstammar från de första kristna som tillägnade alla tidigare hedniska platser till ärkeängeln Mikael. Man vet att kyrkan under katolsk tid hade både ett St. Olavs altare och ett Jungfru Maria altare. Kanske hade kyrkan också ett altare för Mikael. Den andra kyrkan på Avaldsnes var ett åttasidigt kapell som man vet stod kvar år 1610. Den nuvarande kyrkan blev byggt av Håkon Håkonson ca 1250 som en del av kungsgården. Den byggdes till ära över St. Olav och många pilgrimer har besökt kyrkan. Hantverkarna som byggde kyrkan hade utbildats för ändamålet i England. Under medeltiden kallades prästerna för ”sira” man vet att prästen på Avaldsnes år 1301 Sira Bård hade besök av biskop Arne från Stavanger. Vid denna tidpunkt höll man ett lagting på Avaldsnes och vid lagtinget år 1322 hade Avaldsnes två präster. ”Hallr ok Jon prestar a Awallznese”, står det i ett brev till kungen. Många präster klagade över utgifter för gästabud vid lagtingen på Avaldsnes. Man vet att den siste katolske prästen hette Hans Diser och var tysk och drev handel, han var i Danmark med varor år 1521. Hans historia är märklig eftersom han slutade sina dagar som sjörövare av utländska skepp år 1535. Reformationen med Luther hade svårt att få fäste på Avaldsnes. En sägn nämner att de som vägrade överge katolicismen höll mässor i ett bergrum på det 300 m höga Valhäst fjället. Stället kallas än i dag Prästvarden. Man vet bestämt att Olavskyrkan plundrades på alla sina skatter och att kyrkan minste mycket av sina intäkter eftersom folket inte respekterade de nya prästerna och inte betalade var tionde till kyrkan. Detta lede till att kyrkan började förfalla. I början av 1600-talet var Abraham Engelbretsson präst på Avaldsnes. Kung Christian IV besökte Avaldsnes år 1607 där han frågade prästen varför han hade så kort prästkjol. Varav Abraham Engelbretsson svarade ”Den er blitt beklippet tilligemed kallet”, med det manade han att intäkterna till kyrkan var så dåliga att han inte hade råd till mer. Det var ofta strid mellan prästerna på Avaldsnes och biskoparna om mer pengar till kyrkan. Särskilt prästen Christen Bentsen Skaaning (från Skåne), som var präst på Avaldsnes från 1635 till 1679 – alltså i över 40 år. Han ansökte hos kungen om extra medel för att rusta upp prästgården som förfallit. För att plussa på intäkterna till kyrkan så handlade han med sill fast detta var förbjudet för prästerna. Christen var en präst som hade stor respekt av folket, och han var med vid flera kungahyllningar. Han fick många barn minst tio barn växte upp och bildade egna familjer i byarna runt Karmsundet.

På bilden från 1944 ser man den övertäckta kyrkan. Det inramade fotot hänger inne i kyrkan.

Den äldsta sonen Bern blev den präst som efterträdde Christen men han hade en dålig vana att supa och var inte populär. Det var ett hårt jobb att vara präst på Avaldsnes eftersom det var en berömd kyrka så det blev nödvändigt med extra personal som hjälpte prästerna. Här fanns klockare, en medhjälpare, tjänstefolk, kyrkvärdar och skollärare. Gudstjänsterna på söndagen kunde hålla på i flera timmar, folket fick gå upp tidigt för att hinna till kyrkan särskilt de som bodde på Askdal. Många somnade under mässan och år 1645 anställdes det en man som gick runt med en käpp och väckte folk som sov. En av de populäraste prästerna var Johan Lyder Brun som var präst 1838 till 1848. Tillsammans med sin fru Karen fick han tolv barn.Johan Lyder Brun tjänade pengar som amatör arkeolog, han var den som lät gräva ut Flaghaugen där han fann en stor guldring som han sålde till universitetet i Christania (Oslo). En gång var Johan på resa från Bergen till Avaldsnes en lördag med biskopen Jakob von der Lippe när det blåste upp till storm och de fick söka skydd på Sveio. Ryktet gick om att den populäre prästen var i närheten och det slutade med att han var tvungen att hålla en predikan för folket i en sjöbod. Nästa dag gav de sig av igen men råkade återigen ut för en storm, de trodde deras sista stund var kommen. Men de rede ut stormen och kom fram till Avaldsnes, där väntade folk på att prästen skulle börja sin predikan, han gick upp i predikstolen och började. Efter gudstjänsten sa biskopen att det var den bästa predikan han någonsin hört och undrade när han skrev den. På havet när vi väntade på att dö svarade Johan.

Uppe till höger på kyrkdörren kan man fortfarande se skadorna av kulhålen från flyganfallet.

I februari 1870 kom Lars Oftedahl som vikarierande präst i elva månader. Oftedahl var en känd väckelsepredikant. Han talade till folk på ett sätt så att folket förstod, han skrev sånger och införde en folkhögskola för unga. Under sina elva månader höll han omkring 200 möten i kyrkan. Efter reformationen förföll kyrkan, särskilt taket som ursprungligen var täkt med koppar. 1929 restaurerades kyrkan till så som den ser ut i dag. Under andra världskriget ville tyskarna riva tornet på kyrkan för att engelska piloter använde det som landmärke när de skulle fälla bomber i sundet. Tornet räddades av befolkningen som byggde med svenskt material ett stort träskydd över kyrkan så att den bara såg ut som en vanlig kulle. Under ett flygangrepp upptäckte en engelsk flygare byggnaden som han trodde var ett ammunitions förråd och började beskjuta kyrkan, det blev några kulhål som än idag syns på kyrkan.