Ole Olsen

Bakgrund
Ole Olsen var min farfars farfars son eller om man så vill min farfars farbror. Han var första barnet i en syskonskara på åtta, född 4 oktober 1834 på Karmøy, Avaldsnæs i byn Kvalavåg. Jag vet inte så mycket om hans liv i början förutom att han konfirmerades i socken 23 september 1849. Hans kristendomskunskap var god, ett betyg som de flesta fick. Det kan tolkas som att han kunde skriva och läsa. Han gifter sig 2 juni 1857 med den 6 år äldre Ingeborg Cathrine Baardsdatter från Østrem, Torvastad. Byn ligger på norra delen av Karmøy inte så långt bort från Kvalavåg. Vigseln äger rum i Olavskyrkan på Avaldsnes. Ole Olsen tar över sin svärfars gård och blev gårdsbrukare av Kvalavåg 75 bnr 9. Han var den 3:e ägaren mellan åren 1858-1911. Han skaffar sig en familj på sju barn varav en son dör tidigt. Under de 53 år som han brukade marken gav det inte så mycket men de klarade sig. Förutom jordbruket så var det fisket vars fångst till största delen bestod av sill och torsk som man levde av. De hade några kor och lamm så de fick mjölk och kött. I 1875 års folkräkning hade bruket en häst, fem kor, en kalv, nitton får, ett svin, ½ tunnland bygg (korn), 1 ½ tunnland havre och 1 ½ tunnland potatis. I breven kan man utläsa att djurbeståndet ökade med tiden med fler hästar, kreatur och höns. Första barnet Ole Mathias föds i feb 1859 men dör redan i dec 1860. Barnadödligheten var stor vid denna tid. Dock hade Ole och Ingeborg tur som fick behålla 6 barn till vuxen ålder. Nästa barn som öds var Berta Torine i september 1860. Hon kommer att spela en stor roll i Ole Olsen liv när hennes mor Ingeborg dör. Hennes bror Ole Mathias föds 1863 i december, systern Olava Katrine föds i januari 1866 därefter kom Helvik Gurine i juli året efter. Jan Henrik föds i april 1869 som det nästyngsta barnet och det är till största delen breven mellan honom och hans far denna berättelse handlar om. Den sista som föds i barnaskaran är Anna Marthe i feb 1872. Det var stora försörjningsproblem i Norge vid tiden, befolkningen ökade och fisket minskade kraftigt. Sillnäringen som man levt bra på med allt vad det hörde till minskade kraftigt. Båtbyggeri, fiske, rensning, saltning, tunnbindning etc. minskade och folks utkomst upphörde. Detta bidrog till en ökad utvandring och främst till Amerika. Mellan 1880 – 1915 utvandrade över en halv miljon norrmän till Amerika. Det stora landet i väster där det flödade av honung och välstånd lockade. Omkring 7000 personer flyttade ifrån eller emigrerade bara från Karmøy. En del gav sig inte så långt bort utan stannade i de större städerna som Stavanger och Bergen. Där växte det upp en industri som försörjde rederinäringen.

Get Adobe Flash player

Ett sådant företag var varvet Stavanger Støberi & Dok (1851 – 1930) i Stavanger där det producerades 88 fartyg genom åren. De äldre segelfartygen började ersättas av ångdrivna större fartyg. Då krävdes en helt annan verksamhet med nya yrken och maskiner. En av mina släktingar Tomas Olai Samuelsen (f. 1861) flyttade in till Stavanger 1898 för att arbeta som smed vid Stavanger Støberi & Dok. De nya verkstäderna behövde arbetskraft. År 1919 var det 700 som arbetade på varvet. Anledningen till Tomas Olai flytt var att koppargruvan i Visnes stängdes 1892 där han tidigare arbetade. Han behövde ny försörjning för sin familj. Många lämnade Norge i fattigdom och elände. Det fanns många som var ”husmannsfolk” (torpare), de fick arbeta av den årliga hyran till gården och sen klara sig själv på resten av vad dagen kunde ge. Deras ”husmannsplass” (stuga) ägde de själva och kunde ta med sig om de flyttade. Det fanns många som fick leva på fattighjälp av kommunerna. När det blev svåra tider t.ex. under nödåret 1869 med missväxt så började kommunerna att få stora kostnader för fattighjälpen. Då var det flera kommuner som valde att köpa biljetter till Amerika. Man helt enkelt dumpade icke önskvärda personer, Ja hela familjer till Amerika. Det uppstod kraftiga rektioner på denna behandling inte bara i Norge utan även ditt de for. Mellan åren 1870 – 75 så sjönk antalet personer som hade fattighjälp med hela 18 %. Det berodde inte på att de fick det bättre i Norge utan att många gav sig av till Amerika. Eftersom de inte hade pengar till sitt uppehälle så måste andra ha betalt biljetten. Allt detta och mycket mer kan man läsa i boken ” Farvel Norge”.

Emigration
Av Ole och Ingeborgs sex barn kommer fyra att emigrera till Amerika. Den första blir Ole Mathias som lämnar byn i augusti 1882, han är nästan 19 år gammal. Jag vet inte var i Amerika han slår sig ner men i breven som jag ska återkomma till kan man läsa att barnen har kontakt med varandra i USA. Ole Mathias var äldsta sonen som var tänkt att ta över gården men som valde ett nytt spännande liv på andra sidan Atlanten. I maj månad 1885 är det så dags för nästa att ge sig av. Helvik Gurine är då endast 18 år gammal och inte myndig när hon reser iväg. Det är svårt att föreställa sig detta, att ens barn åker iväg till andra sidan jorden helt ensam och utan att veta hur det ska gå. Hur Helvik fick ihop pengar till resan kan man bara spekulera i. De som reste till Amerika fick förbereda sig för en tolv veckor lång resa över Atlanten, ofta under eländiga förhållanden. 1890 kostade en biljett 70 NKR. Agenterna i Norge som gärna hjälpte till med resa och husrum tog ut sin del. Priserna i Amerika var lägre där många skickade hem biljetter till sina anhöriga. Kanske gjorde Ole Mathias det åt sin syster? Visserligen fick man börja arbeta tidigt men lönen var inte stor. En del resor till USA och Canada betalades av företag som behövde arbetskraft. Sen väl där fick de betala tillbaka genom hårt arbete och dålig lön.

Hull station

I mars 1888 var det dags för det tredje barnet, Jan Henrik att ta båten från Stavanger, där många resor i regionen utgick från, över till Amerika. Flera av rederierna vid den tiden seglade via England och inte direkt till Amerika. De startades linjer i både Norge och Danmark som seglade med inhemska besättningar direkt till USA. En del resor gick till Hull i England, immigranterna fick sen ta tåget i 6 timmar till Liverpool och där gå ombord och segla vidare med ny båt mot New York. Granskar man på den officiella statstiken från dessa år så var de inte ensamma att lämna Norge. 1882 då Ole Mathias emigrerade var de 28804. Året 1885 då Helvik reste var de 13981 och 1888 då det var Jans tur att resa var de 21452. När den fjärde och sista i syskonskaran, Olava Katrine reste till Amerika, var de 18778 till antalet.

 

Brevens bakgrund

Inte många som kan stoltsera med egen poststämpel

Av breven som är den viktigaste källan till denna berättelse var Jans resa inte populär hemma, han hade lovat sina föräldrar och främst sin mor att komma hem igen och ta hand om gården. Nu blev det inte så vilket får konsekvenser senare för hans mor. Kvar på gården i Kvalavåg finns nu tre döttrar och ingen son. Det är nu som brevväxlingen kommer i gång mellan Ole och Jan Henrik. Jag har kopior på brev som är sända till Norska lokalhistoriska institutet i Oslo. De startade ett projekt med att samla in brev, skickade från Norge till utvandrare, mellan åren 1840 – 1960. Institutet satte in en annons i The Norseman magazin som ges ut i USA. Tidsskriften har till syfte att sprida information om Norge. Larry J Walker, ättling till Jan, läser annonsen 1993. Han har i sina ägor kvar breven som Ole skrev till sin son för mer än hundra år sedan. Alla breven är inte bevarade men sex stycken skickar Larry kopior på till dem. Ett av breven, det andra från 1891 publiceras sedan i boken ”BREV HJEMMEFRA”. Boken gavs ut i en mindre upplaga 1997. När jag ville ha ett exemplar var det ut och leta bland antikvariaten i Norge. Det tog sin tid och först 2009 hade jag ett exemplar av boken i min hand. Då kunde jag läsa hela första brevet, därefter tog jag kontakt med institutet i Oslo som skickade mig resten av kopiorna. Jan Henrik Olsen som sedermera kallar sig John Henry Walker är Larry farfars far. Klart man blev intresserad av detta. Larry lyckades jag inte få tag på, sökte honom på den senast kända adressen men där fanns han inte kvar. Jag börjar läsa och översätta breven för att förstå dess innehåll. De är skrivna på ett gammal norsk skrivspråk så det tar sin tid men efterhand går det bättre. Det var först för något år sedan (2013) som jag fick ett mail från Larry, hans bror hade sett min hemsida. Och på den vägen är det, läs mer om Jan Henrik Olsen liv.

Kvar på gården finns nu tre döttrar varav ytterligare en ska utvandra till Amerika. Det är Olava Katrine som gift sig hemma i Norge i mars 1893, 27 år gammal med gårdsbrukaren Jon Bendik Kristiansen, 19 år, och fått dottern Kristine Magdalena i juni månad 1893. De tar båten från Stavanger till Amerika senare detta år. Kvar på gården finns nu bara två döttrar. Ole och Ingeborg har problem, vad ska hända med gården nu när ingen vill ta över? Värre ska det bli. Jan som rest tillsammans med sin jämngamla kamrat Ole Mikael Kristoffersen skriver flera brev hem till olika familjemedlemmar ganska omgående. Den tidens enda sätt att berätta hur det är när man väl kommit fram. Idag ringer vi eller skickar ett sms. Jan skriver att hans föräldrar ska sälja gården och komma efter dem för att slå sig ner i Amerika. Men Ole har inga sådana tankar, tvärtemot han vädjar till sonen att hålla sitt löfte och återvända hem för att ta hand om gården. Jans saker och stängen hänger kvar precis som det var då han for. Ole hans far berättar att flera personer som han namnger har återvänt från Amerika. Detta var rätt vanligt förekommande att emigranter återvände hem. De blev kanske inte så bra som man tänkt sig. I den nyligen utkomna boken ”Farvel Norge” från 2009 är detta mycket väl beskrivet. Man delar in lycksökarna i tre olika kategorier, de som verkligen lyckades och blev förmögna. Inte så många men dock några. Sen de som stannade kvar trots att man kanske inte fick det bättre än om man blivit kvar hemma. Sist de som verkligen erkände för sig själv att man misslyckat och återvände hem. Detta är naturligtvis grovt beskrivet, vill man läsa mer om norsk utvandring, rekommenderar jag boken.

Första brevet
Brev 1Första brevet är skrivet i omgångar kring julen 1888. I brevet skriver Ole Olsen att han var tvungen att ha ihjäl sin häst ”Bruna” som var klen och sjuk. Men han kunde inte göra det själv så han bad Johannes A ha ihjäl den. Hästen ska senare ha begravts i ”Tobteskarsdalen”.

Sida ur broschyr som gavs ut av Thingvalla Line 1887, som överlämnades till resenärer och utvandrare. Broschyren var skriven på danska och svenska. Foto: Norway Heritage.

Denna plats har jag inte funnit trots hjälp av lokalt placerade personer. Möjligen kan det vara en gammal känd plats som inte finns på någon karta. Nu får fölet klara sig själv då det mist sin mor som han skriver. Han berättar också hur hönsen fått problem med ögonen vilket han försöker bota med en tobaksblandning som han gnider in på deras ögon. Man fick vara lite uppfinningsrik och klara det mesta själv. Idag hade vi kontaktat veterinären som ringt in ett recept. Ole skriver att de fått hyra ut ”Søhuse” till vintern. K Udvik ska använda det till torskfiske, de skall vara tre stycken om det. Förmodligen har inte Ole tid eller ork att ta hand om sin fiskebod med båt. Det kräver sina män att hålla på med fisket.

Andra brevet
Brev 2Det andra brevet skrevs i juni 1891 och det är detta brev som blivet publicerat i boken ”BREV HJEMMEFRA”, Han berättar att de börjar bli gamla (57 år), att hans fru Ingeborg (63 år) är lite småkrasslig och emellanåt sängliggande. Han och hans dotter Marta (Anna Marthe) har plöjt åkern i år och han ska arbeta i torvmyren till våren. Han beklagar sig som vanligt att han har uppfostrat sex barn men är numera ensam. Han har två söner i Amerika som arbetar för daglön och inget eget har. Ole vill absolut inte om han så får guld och gröna skogar komma till Amerika. Han skriver att Jan hans son berättat att han inte vågar komma hem för då måste han göra militärtjänstgöring. Då måste han vänta tills han blivit 47 år. Men han borde inte oroa sig att göra millitär i några ”veckor”, första året går fort och det är inte säkert de vill ha honom då Jan har plattfot.

Ole försöker beskriva hur bra det blivit, hur fisken kommit tillbaka och hur de börja tjäna pengar igen. Dock återkommer han ständigt i sitt brev med sitt klagande och bittra synsätt, vilket man lätt kan förstås. Han skriver hur bra fisket blivit igen. De som lossade sin last i Kvalavaag fick var 614 kr. De själva fick 1115 kr och 93 öre för sin last och av en annan 600 kr, själv fick Ole 334 kronor 38 öre. På torskfiket blev det bara 100 kr och på sillfisken var de bara ute några dagar och där fick de ingen fångst. När så sillen gick till kunde han bara vara med någon dag. Förtjänsten blev bara 60 – 70 kr. Det är andra året i rad som fisken gick till ordentligt. De har haft ett bra makrillfiske under sommaren. Dock har det försvunnit två makrillbåtar på sjön. En båt var från Akkresogen där 3 änkor och 18-20 barn berördes. Den andra båten var från Sveisogen. Det var den mannen som de kallade för Sønnaavinden. Det var en lördagsmorgon som det blåste upp till en stor storm från nordväst med kraftig sjögång. Två personer har drunknat nu i vinter på torskfisket. De var från Srevik, det var Peder Skuteberg och hans bror Johannes. Der är också många barn de lämnar efter sig. De ligger nu begravda på havsbotten väster om Koholmen.
Han skriver lite om vädret som varit kallt och torrt tidigt på våren, jorden mår inte så bra. Han hoppas att värmen och regnet som kommit skall hjälpa till. Jan Henrik frågar i ett tidigare brev hur det är med lammen. Ole skriver att de fick 21 lamm och att 3 av dem dog. Jan fick 3 lamm och att räven tagit ett från honom på Jetlan. Ole berättar att han mist en ko som bara blev 2 ½ år, så detta var den tredje kon han mist sen Jan for till Amerika. Han beklagar sig inte utan det är Guds vilja, han hushåller med hans djur. Jan har tidigare skrivet och frågat om hur det är med Lavas (Olava) föräldrar i Stavanger. Ole var i Stavanger tre dagar före jul men han fick inte tag i dem. Han var där för att möta Ole, hans son, som skulle komma hem på julfest. Men när han kom hem utan honom såg hans fru Ingeborg detta redan i ”Grashaugebrekaa”. Hon ropade och skrek ”Du kommer ensam”. Tänk hon hade hoppats få se en av sina söner men han kom inte. Inte konstigt hon blir ledsen och besviken. Jan har nämligen gift sig borta i Amerika med en flicka från Stavanger, Olava Nilsen. Han har förmodligen träffat henne redan på överfarten eftersom hon också emigrerat dit samma år. Kanske träffades de då han kom fram. En resa över Atlanten tar sin lilla tid och då finns det möjlighet att lära känna de andra resenärerna. Olava var lika gammal som Jan så kanske de började umgås ombord och tycke uppstod. Även om de höll män, kvinnor och barn separerade ombord. Hur som helst de slår sig ner första tiden i Millington, Illinois. Där de också gifter sig 4 oktober 1890. I Weddering som ligger i närheten föds deras första barn Clara Olive 20 september 1891. Fler barn skall komma, de får totalt åtta barn. Sen skriver Ole om att det ska hållas en del bröllop till sommaren. Han byter ämne och berättar att prästen Andresen har rest till Norland fylke och att de ska få en ny präst från Skudesnæs igen. Det är en son till klockaren på Falnæs, han kommer i augusti. Han avslutar brevet med att beklaga sig över att Jan är i Amerika och han ska hälsa till Ole, Helvik och hennes man. Han noterar att Jan har bytt bostadsort men skickar ändå brevet till Millington.
När han byter bostadsort vet jag inte men nästa barn Nellie Carolina är född 1893 i Radcliffe, Iowa. En bra bit bort ca: 400 km. Ole är en mycket religiös man som ofta i sina brev lägger hela sitt öde i Guds hand. Det han inte kan påverka förklarar han ofta på att det är Guds vilja. Det finns ett återhållsamt sätt i hans skrivande även då han har anledning att vara arg och besviken. Men han tar aldrig till de stora orden eller är otrevlig. Han framstår som en ärlig och rättskaffens man som ofta återkommer till just Guds vilja. Kyrkan hade en stor påverkan och makt vid denna tid. Ingen av de äldre gjorde något som kunde gå emot kyrkan, möjligen de yngre som vill annat. Det blev ju inte bättre trots allt.

Tredje brevet
Brev 3I det tredje brevet från december 1892 börjar han som vanligt skriva om sin Gudstro. Sen nämner han att deras piga Anne också vill flytta till Amerika. Hans dotter Berta går i giftastankar men är ändå hemma en hel del för att hjälpa till på gården. Hon kommer och går som hon vill. Bröllopet är inte ännu lyst men vad han hört ska det ske till julen. Andreas mannen som hon ska gifta sig med är en ”tjeck” och snäll person. Han är far till tre barn, en son Karl Taudrup som blev konfirmerad i fjol. Han arbetar tillsammans med sin far på en ångbåt som heter Karel. Båten är så liten att det är bara de två som får plats. Jag har sökt i norska register men inte funnit något foto på den. Andreas har 100 kronor per månad (5100 kr i dagens penningvärde) och sonen 30 kronor. Har han två flickor, den äldsta Anna Bertine är 13 år och den yngsta Konstance Elisabet är 6. Han berättar att hans dotter Jan syster Olava eller som han hellre vill kalla henne Lava kommer att stanna där hon är. Hon arbetar som tjänstepiga. Hon kommer att gifta sig i mars månad året därpå med Jon Bendik Kristiansen. Senare samma år emigrerar Olava med familj till Amerika. Då har Ole bara två döttrar kvar i Norge.
Han nämner i brevet en Tore 13 år gammal som är och hjälper till på gården. Det är förmodligen Thore Martin Larsen som Ole Olsen skriver om. Han ska konfirmeras till våren. Thores far dog redan när han var liten så därför kan han fått ta ett arbete på gården. Thore är den som köper och tar över gården 1911 efter Ole Olsen som då inte längre orkar driva den. Ole beskriver Thore som en hård typ som gärna sätter sig upp mot dem. Han och Thore går inte så bra ihop men med Ingeborg fungerar det bättre. Längre in i brevet skriver Ole att hans båda föräldrar har avlidet, hans far Jan´s farfar som också hette Ole Olsen dog i feb 1892 och hans farmor Anna Marte Helgesdatter i nov samma år. Jan´s farmor låg till sängs efter att hennes man gick bort i februari. Han berättar att de blev 88 och 82 år gamla. Men det stämmer inte enligt kyrkoböckerna, hans far blev 83 och hans mor 80. De hade nog inte riktigt klart för sig hur gamla de var. Ole var med när hans far gick bort, han skriver att det var ”fint se honom dö”. Ett märkligt uttalande med tanke på dagens samhälle där vi inte ofta ser andra dö. Han skriver att det var ett stort likfölje som började från skolhuset i Vigene där två präster följde dem till kyrkan. Han avslutar med att Länsman skall komma och klara upp efter sin mor och far. Länsmannen hade till uppgift att ordna upp arvsfrågor och skifte så allt gick rätt till.

Fjärde brevet
Brev 4Brevet är daterat 7 april 1897 upptar till större delen berättelsen att Jans mor Ingeborg har avlidet. Han skriver också lite om att sillfisket aldrig varit så stort som på 35 år. Detta brev är det svåraste att läsa då det beskriver hur Ingeborg dör i ren förtvivlan. Han har precis fått ett brev dagen innan från Jan. Så han fattar pennan direkt för att berätta vad som hänt. Han skriver att han läste Jans brev med tårade ögon och att han ska få krafter från Herren sin att skriva tillbaka. Det är Herren som kallat deras mor ifrån dem och att han nu står ensam som en ”vild fågel” och har ingen att hålla sig till. Ja Gud får vara hans tröstare och hjälpare. Hon gick bort idag på morgonen kl. 7 lördagen den 3:e april. Hon har varit mycket sjuk i vinter men ändå varit uppe och försökt arbeta varje dag. Det var något hon ville bli färdig med vilket hon nästan också blev. Hon drabbades av ett slaganfall för tre veckor sedan på högra sida. Hon förlorade sitt tal vilket gjorde det svårt att förstå vad hon ville säga. Han tackar Gud för att han inte tog sans och förstånd ifrån henne det fick hon behålla. På onsdagsmorgon den 31 mars kl 6 fick hon ett nytt slaganfall på vänster sida. Då tog Herren ifrån henne både syn och hörsel. Hon kunde inte röra sig mer och så blev det fram tills hon dog på lördagsmorgon. Det var många långa timmar som hon fick lida innan hon flyttade härifrån, skriver han. Ja han Jan kan säker förstå hur det var då. Han var ensam med henne då sista anfallet kom, han ropade och skakade henne. Men det var försent hon hade gått bort. Marta hans dotter var hos sin mor i 14 dagar efter det hon fått det första slaganfallet. Sen var hon tvungen att åka hem igen. Hon var aldrig där när hon fick det andra anfallet. Berta, hans andra dotter, har varit mycket sjuk en tid och inte kunnat vara här hos sin mor. Men nu är hon uppe och har varit där medan hon dog. Han skickade bud efter dem då hon fick sitt andra slaganfall. Det var inte trevligt när det fick se sin mor på det viset. Hennes man Andreas har varit behjälplig med mor nu på det sista, ja han är snäll och hjälpsam emot dem. Han beklagar sig till Jan och skriver att hans mor inte fick höra det sista brevet från honom. ”Jan H vad tungt du låg på hennes hjärta” Oj vad hon längtade efter att få se och prata med dig igen. Men det kunde inte ske. Du vet att du var den käraste av alla hennes nära och kära. Du då skulle fått se alla hennes salta tårar hon har fält för dig, att du inte höll ditt löfte och kom hem till henne. Nu är allt förbi och hennes gråt har upphört för er barn. Ja barn hon var en kär och öm moder. Ole som tror på Gud skriver att nu får hon vila ifred och har rest hem till sin frälsare. Han fortsätter med att berätta hur sjuk han själv blivit, hur det spänner och gör ont över bröstet. Nu har de lagt henne i ”søre Stuesungen” där hon ligger som en brud. De har ännu inte bestämt begravningsdag men det blir förmodligen lördagen den 10 april. Ja Jan din mor skulle bli 69 år nu i Påsk efter vad jag vet om hennes ålder. Ole har inte riktigt klart för sig när hon föddes. Det var så att hon dog på sin 69-års dag. Ja Jan den 2 juni i år hade vi varit gifta i 40 år. Han tackar Herren för allt, både goda och onda dagar de fått tillsammans. Herren ger och Herren tar. Han fortsätter en bit in i brevet med religiösa yttranden innan han går över till mer vardagliga ting. Han återkommer om fisket som kommit tillbaka runt hela ön. Han har varit ute och fiskat lite i vinter men inte så mycket han skulle vilja. Han beklagar sig att han inte fick vara med på torskfisket i år. Så nu har han ingen fisk hemma i sitt hus. Han var så långt hemifrån när de fiskade sill att han inte kunde ta något med hem. Sen när Ingeborg blev sjuk kunde han inte följa med ut på torskfisket. Men det var inte det värsta det var att hon inte kunde tala med honom. Du kan tro Jan att hade bara hon kunnat tala så skulle vi pratat mycket med varandra. Nu blev det bara ja, nej och inget mer. Ja jag reste hem varenda söndag trots att det var långt bort. Den sista helgen var hon trots det uppe och såg till att jag fick med mig allt. Nästa fredag kom jag hem och då sprang jag hela vägen hem från Dalen. För där fick jag höra att hon blivit sämre. Berta och barnen har varit hemma hos mig nu en stund. På söndag ska Marta, Ole, Andreas och Berta komma hem till mig. Jan du skulle se den fina likkistan jag köpt inne i Haugesund till henne. Idag onsdag ska hon få komma i den. Jag går varje morgon in i stugan och ser till henne. I marginalen har han skrivet en påskhälsning till dem alla. Han tackar Lava, Jans fru, för det fina brevet hon sänt honom. Han skriver att han tycker det är så fint att få brev från henne fast de aldrig har sett varandra eller kommer att göra. Och nu ska en brorson till henne resa till Amerika. Om han hinner och kan vill han åka in till Stavanger för att tala med honom innan han reser dit. Varje gång som han talt med hans mor om att sälja gården så har han inte fått. För den ska Jan ha efter dem. Han avslutar med att han får skaffa sig en piga eller en dräng som kan hjälpa till på gården. För du Jan kommer väl inte hem och tar över den? Nu är det för sent alla tårar som ligger på bordet när jag nu skriver till er. Det är inte mycket med mig nu. Detta brev har varit det svåraste att läsa och skriva av. Det väcker mycket känslor inom en. Jag tänker på den gången då vi var i Norge och uppe vid Olavskyrkan på Avaldsnæs och fick se hans grav. Då visste jag inget om allt det här. Det är en märklig känsla att så här efteråt titta på fotot och läsa de bevarade breven.

Tidtabell Thingvalla linjen

Femte brevet
Brev 5Det femte brevet är skrivit på julafton 1897. Ole skriver som vanligt till sonen och förklarar sin situation. Det förekommer en del skvaller i byn om att han ska gifta sig med Berta Oline (vilket han gör i augusti 1899). Anledningen kan vara att Ole vill säkerställa så att morsarvet inte ska betalas ut. Det var helt andra arvsbestämmelser vid denna tid. Änkor och änklingar kunde hamna i det mest besvärliga lägen där de var tvungna att sälja gården för att arvet skulle betalas ut. Kommentarerna i brevet till Jan är dels riktade mot ryktena och pengar. Nu har vi inte breven från Jan men han vill nog ha ut sitt arv. Ole berättar om begravningen av hans mor, hur kistan dekorerats med blommor, buketter och ”plade” (äldre typ av foto). Som vanligt skriver han att Jan ska komma hem från Amerika precis som alla andra har gjort. Han skriver t.o.m. vilket rederi de ska ta tillbaka från Amerika, Thingvalla linjen. För denna linje trafikerar Amerika – Norge direkt utan att gå över England. Där kan det bli problem med både det ena och andra. Han är orolig för sin son. Han berättar för Jan om en ny grusväg som de håller på att färdigställa. Den går från sjön till byn och vidare mot Ytraland och Kopervik. De ska fortsätta vägarbetet på våren eftersom de inte hann få den färdigt innan vädret satte stopp. Då hoppas han att när Jan kommer ska få åka hela vägen hem på den nya vägen. Ole hoppas men vet kanske innerst inne att Jan inte kommer hem igen.

Sjätte brevet
Brev 6Brevet som är från juni 1899 är det sista som finns bevarat. Brevet handlar mycket om svek och barnens morsarv, Jan har skrivit för andra gången och krävt sin far på pengar. Ole är mycket arg och besviken på allt struntprat om honom. Det är andra brevet från Jan på kort tid. Men Ole säger att det kan gå upp till sex månader efter att hon avlidet innan reglering av arvet kan ske. Det är Oles rätt. Förr gav lagen rätt till 1 ½ år. Främst tror han det är sin egen dotter Berta som skriver till Jan och skvallrar om honom. Hon kommer inte mer och hälsar på och hennes barn får inte komma in till sin morfar. Hon har varit hemma hos sin far och tagit med sig allt av sin mors kläder och saker. Ole har inte ens en filt han kan värma sig med. Han tycker hon är en farlig person, galen av pengar och att satan tagit henne. Han har tydligen svårt att skaffa fram pengar för arvet. Han har förmodligen redan lånat pengar från Jan som han klagar på i brevet till Ole. Allt som allt rör det sig om 3000 kronor, vilket skulle i dagens svenska penningvärde vara runt 150 000 kr. Rätt mycket pengar för en ung människa i Amerika. Jorden han skulle behöva köpa i Amerika kostar säkert en hel del. Pengarna borde komma väl till pass om han nu fick några. Han ska i alla fall prata med Avaldsnæs banken om ett lån. Nu finns det inga mer brev bevarade och jag känner inte till hur det hela löste sig. Skiftesprotokollet är ännu inte tillgängligt på Internet. Men om man ska spekulera så borde det ha ordnat sig. Jan får det bättre, han slår sig ner i Kenyon, Goodhue County, Minnesota Goodhue. Uppkallad efter James Madison Goodhue, förste skrivare och redaktör i Minnesota. Jan eller John Henry som vi bör kalla honom får nio barn med sin Olava. Efter att ha flyttat runt en del och arbetat som daglönare måste han fått det bättre. Annars har han inte haft råd att skaffa nio barn. De behövde alla mat, kläder, husrum och skolgång.

Vad hände sedan?
Ole Olsen gifter sig med Berta Oline Olsdatter 31 augusti 1899 trots hans dotters besvikelse. Hur Ole´s förhållande till sin dotter blev känner jag inte till. Berta själv var änka sedan 1891 till Einar Kristoffer Knutsen på Vårå brn 2. De hade fått sex barn, fyra söner och två döttrar. Deras äldsta son Knut Einarsen tog över gården. Den yngsta sonen Kristoffer Wilhelm Einarsen blev brukare av Kvalavåg bnr 4. Det var nog trevligt för Berta som fick ha en son i närheten. Berta dör i oktober 1911 i en ålder av 76 år. Det är nu som Ole Olsen säljer gården till Thore Martin Larsen. Själv så har han några år kvar innan han i juni 1917 avlider i en aktningsvärd ålder av 82 år.

Allan Kvalevaag 2015-01